Att få veta att andra tänker på dig kan vara helande för själen.

Skrev häromdagen mitt första anonyma brev till en sida där man får hjälp i nöd, och det här är det kärleksfyllda brevet jag fick tillbaka! Det gav mig tårar i ögonen. 💖
 
"Kära Du, tack för ditt brev och för ditt förtroende att berätta om hur du har det i ditt liv. Du skriver att du levt i ett kaos sedan du tog studenten på grund av att du inte riktigt vet vad du vill göra med ditt liv. 
 
Du skriver att du led av en svår depression under gymnasiet men att du trots dina svårigheter klarade av att slutföra skolan och ta studenten. Jag tycker detta visar att du är en kämpe. Du var sedan klok som gav dig tid för återhämtning ett par månader innan du började söka jobb.

Du upplever att dina föräldrar inte ser och än mindre värdesätter den kamp du för i ditt liv och den möda som du lägger ner på att söka arbete. Du känner dig oförstådd och otillräcklig i deras ögon. De jämför dig med din syster och med alla andra som i deras ögon är mer lyckade. 
Det gör mig ont att höra att det gått så långt att du inte längre känner dig välkommen i din egna familj och ditt egna hem.

Jag tänker att det måste kännas svårt att leva i en familj där dina närmaste inte ser de svårigheter du har, den kamp du för och de behov du har.
Kanske kan det vara en hjälp för dig att skriva hit och berätta om hur du har det. Att sätta ord på sina tankar och sina känslor kan kännas befriande.
Jag tänker på dig och du är välkommen tillbaka."

Hälsningar A

Kompisar?

Något som jag alltid har önskat, är att ha en bästavän. Ni vet, en sån vän som är dig trogen. En sån vän som är ärlig. En sån vän som ger dig en anledning till att fortfarande leva..
 
Jag har hamnat i lite av en ålderskris. Under de senaste månaderna har jag haft mycket tid till att tänka på mitt sociala liv och hur mycket jag har missat, och det gör mig så panikslagen. Snart är mina tonårsår slut. Det är 2019, det här året blir jag 20 år.
 
Jag menar... Tittar man på en amerikansk tonårsfilm eller ett pinterest konto som lägger ut inspirationsbilder där dem myser under bar himmel eller äter glass framför havet kring en öppen eld, så är det en del av mig som bara vill ut och leva livet. Men sedan så inser jag hur litet hoppet är för mig. Jag har ingen bästavän? Jag har inte ens några kompisar?
 
Tänk er att få ett sms mitt i natten där det står: "Hej, klä på dig kläderna vi ska ut på äventyr." eller ett spontansamtal där din vän bara vill snacka strunt och dela med sig av sin dag.. Är det bara jag som inte har upplevt detta? Är det något fel på mig? Varför har jag inga vänner? Många frågor snurrar runt i huvudet..
 
Jag antar att jag bara får vänta och se..

Att vara student.

Det var inte alls länge sedan jag tog studenten nu... Det var bara i somras...
Studenten.. Ja, ni vet den där dagen då man bara känner glädje, ingen sorg alls?
Eller jo, kanske lite sorg, sorg för sina vänner man kommer förlora efter skolan.
 
Men, studentdagen, det är just dagen man inte känner något annat än lycka, dvs. lyckan att äntligen få sluta skolan och komma bort från alla stressfyllande arbeten man fick 10 stycken av varje vecka. Alla prov man behövde vara nervös inför, och alla lärare man behövde imponera på för att få en bokstav skrivet på ett papper.. Ni vet, det där pappret som man får i sin hand precis innan man springer ut. Jag vet inte om allt kämpande var värt det.
 
Det är först nu man börjar tänka tillbaka på skolan. Hur mycket man saknade tryggheten av att gå i gymnasiet. Den känslan av att man hörde hemma någonstans. Man hade ett ställe att gå till. Man kände sig delaktig... Men, den känslan försvinner efter studenten. Man förlorar alla sina närmaste vänner, alla tar separata vägar, man glider liksom isär. Just nu, idag, känner jag mig inget annat än vilse.
 
Jag hade det inte lätt i gymnasiet. Jag led av depression, ångest, oro och rädsla över saker jag inte kunde styra. Det minsta lilla kunde trycka ner mig, men jag försökte mitt bästa ändå. Men det är just det.. när man försöker sitt allra bästa men ändå inte kommer någonstans. Det är då man verkligen går in i väggen.
 
Flera dagar, veckor.. till och med månader gick jag till skolan utan att vara produktiv. Detta gjorde att jag fick flera högar med arbeten att göra klart. Jag mådde ännu sämre. Jag grät mig till sömns varje natt, åt mindre, sov mindre.. tills jag tillslut inte hade någon alls energi kvar.
 
Men jag sökte inte hjälp, jag inte ville ha hjälp. Jag trodde alla mådde såhär och att jag bara borde "rycka upp mig själv", för det var iallafall så alla mina kompisar sa när jag pratade med dem om mina problem.
 
Jag tryckte till slut ner mig själv. Såg mig själv som ett misslyckande. Läxor staplades på läxor. Prov på prov. Men jag kunde inte göra något åt det. Jag var helt slut. Jag visste inte vad jag ens gjorde längre. Detta pågick i flera år.
 
Men det var förrens de sista 3 månaderna i skolan som jag träffade en underbar kompis jag började må bättre. Han fick mig förstå att, man inte behöver göra varje arbete perfekt. Han hittade felen hos mig, han lyssnade på mig istället för att stöta iväg mig, han fick mig inse att jag satte för stor press på mig själv.
 
Och det var just så det var, att jag ville skriva varje arbete och prov på en A nivå. Han fick mig inse att det är okej att få lite sämre betyg, bara man får godkänt. Han hjälpte mig med mina rester i skolan. 
 
Där satt jag dagen då det var deadline med 10 uppgifter att göra klart och skicka in. Men jag KLARADE DET. Jag skickade in alla arbeten. Det var väldigt uppfriskande och lättsamt, det kändes som världens sten hade lyfts från mitt bröst. 
 
___
 
Dagen då jag tog studenten var den bästa dagen i mitt liv. Inget mera lida, inget mera ångest, depression eller oro. Det var iallafall det jag trodde. Idag sitter jag här och skriver detta efter att i flera månader fått genomlida exakt samma saker, fast i vuxenvärlden. För precis efter studenten skulle körkort tas och arbeten skulle sökas. Men... det borde inte vara så svårt, right?
 
Det var inte så lätt som folk sa att det skulle vara.. Men körkort fixade jag efter en lång period av oro och rädsla att ens sätta sig bakom ratten. Det tog 2 år att få fram modet att sätta mig bakom ratten igen, detta pga. några enstaka händelser som traumatiserade mig. Men 2 månader innan uppkörning började jag månader utav hård träning. Jag var jätte glad efteråt.
 
Att ta körkort var en utav de större prestationer jag gjort i mitt liv. Och jag var inte bara glad över att jag nu hade körkort, jag var även glad då jag trodde att detta skulle göra mina tjatande föräldrar stolta. Men, det gick några veckor, sedan började tjatet igen. Men denna gången var det jobb som det tjatades om. 
 
"Du kan inte bara sitta hemma framför datorn. Du måste söka jobb." Ja, väldigt enkelt för er att säga. Ni uråldringar som inte vet hur mycket press det sätts på tonåringar idag. Jag sökte jobb efter jobb, men inga svarade. Men mina föräldrar förstod inte det. Dem fortsatte tjata och sa att jag var lat. Men vad ska jag liksom göra? Om inget jobb vill ha mig, vad ska jag göra åt det? Det tar tid o söka jobb. Inget man bara får. 
 
Jag kan idag lite skylla på mig själv som aldrig sökte in på högskola eller universitet... Men sen tänker jag på att, jag hade verkligen inte tid. Jag hade så mycket annat att slåss mot.
 
Jag borde inte trycka ner mig själv till hur misslyckad jag är idag, som sitter här arbetslös. Men jag gör det ändå. För jag kunde somsagt "bara ryckt upp mig". Visst?

Igång igen!

Hej på er!
Denna bloggen har legat nere i snart ett helt år, den har varit väldigt inaktiv. Men faktiskt så har jag fått insiativet nu att börja blogga litegrann igen, bara för skojhets skull.
Somsagt heter ju jag Elin & är en tjej på 16år. På min fritid gillar jag att spela in videos till Youtube och streama litegrann då och då. Jag äger en youtubekanal med 2100+ prenumeranter & en twitchkanal med 1000+ followers.
Jag har precis börjat gymnasiet, Teknik linjen, och trivs väldigt bra där för er som undrar.
Jag kommer börja igen för att det kanske kan vara kul för mina älskade prenumeranter & se vad jag faktiskt gör om dagarna då jag inte sitter bakom kameran.
Hoppas ni vill följa med på min resa, jag ska försöka vara så aktiv som jag kan & har tid med.
Ha det bra!

ps. imorgon har jag studiedag, det har inte ni! ;)
 
 
 
 

Homework

Hejsan!
Detta har varit en rätt så okej tisdag!
Började med gympa, då vi hade gympa inomhus. Vilket är grymt kul eftersom att vi kör massa bollekar.
Efter det hade vi syslöjd, det var rätt så avslappnande faktiskt. Massa roliga samtalsämnen & att binta satt och pysslade med mitt hår medans jag sydde. Bästa som finns när nån håller på med ens hår.
 
Sen hade vi elevensval. Då vi gick ner till Aktiv, alltså ett gym och tränade. Där fick vi göra lite nästan vad vi ville, så Nora, jag och Jesper körde lite efter ett gammalt schema.
Efter detta besök, bestämde jag mig för att bli lite duktigare på att gå ner till gymmet och träna.
 
När jag kom hem duschade jag och sedan gjorde lite läxor, samt lirade litegrann framför datorn. Finns liksom inte så mycket att göra på en tisdag.
Imorgon vet jag inte riktigt än vad som kommer hända, men vi får se. 
 
Nu ska jag försöka kolla på lite serier innan jag ska sova, så godnatt :)